Ett sista inlägg

Hej!

Först och främst: Vad kul att du har hittat hit! Välkommen!

Jag mötte en gång ett äldre par sista kvällen på medeltidsveckan, och de var grymt fascinerade över vår grupps medeltidskläder. De hade precis anlänt, och frågade om det var så att det pågick något spännande. Jo, svarade vi, och berättade om medeltidsveckan. Paret blev as-pepp.

Olyckligtvis så var det ju, som jag sa, sista kvällen. Man kunde nästan se det antiklimax som inträdde i deras blick som en fysisk entitet när de fick veta det. Olyckligtvis måste jag ge dig ungefär samma upplevelse nu.

Den här bloggen har följt mig sedan 1 januari 2011, men började så småningom att glida ur användning. Jag har gjort ett antal försök att kickstarta och återuppliva den, men jag har helt enkelt varken tiden eller motivationen till att få det att fungera. Det var precis det medium jag behövde när den startades, men är det inte längre. Det är över 1 år sedan jag uppdaterade senast, och det är dags att bloggen officiellt får vila.

Det är såklart inte helt omöjligt att den en dag återupplivas, när jag återigen behöver ett friare format, men det är inte idag, och inte i den närmaste framtiden. Bloggen ”Hjärnkryp” ligger härmed på is, until further notice.

Jag hänvisar istället till ett nyare projekt: http://sexpsy.wordpress.com/

På SexPsy-bloggen skriver jag om sexualitet, relationer, normer, och psykologi, och den är idag betydligt mer aktiv än denhär. Om du tror att du föredrar den sida du är på nu är du dock givetvis välkommen att gå igenom de vnärmare 3-4 år av sporadiska uppdateringar som producerades under dess livstid.

Oavsett hur du väljer att gå vidare: Tack för att du hittade hit, och lycka till!
Och till bloggen: Tack för några fina år tillsammans. Du betydde mer än vad du kanske tror, och mitt liv hade inte varit detsamma utan dig.

//Oscar Fredhage, 2014-11-21

Annonser

Fantastiska berättelser från årskurs 3 – När jag landade på Q.

Introduktion:  Det här är bokens absolut första berättelse, och det märks en del. Inte minst stavningen är en tydlig svaghet, men fullt uppenbart hade jag en del problem med hela grejen kring stor bokstav i början av nya meningar. Dessutom: vad är grejen med alla särskrivningar? Well, att jag precis börjat trean, men ändå liksom.
Något av det bästa måste ju vara den kulturella medvetenheten. Jag tyckte att figurerna var konstiga – Men i deras ögon var det jag som var konstig. Helt briljant analys, och jag nominerar härmed mig själv till Nobelpriset i litteratur. Helt uppenbart var jag ett litterärt geni redan från barnsben.

 

När jag landade på Q.

En dag när jag Var ute och gik och vile ringa nån stans hitade jag nånting såm liknade ett telefonkort. jag gick til en telefonkosk och sate i telefonkortet. Och trök på en sifra. Då flög den iväg.

plötsligt sa det pof! och jag höl på att landa på en planet med masa Q:n. när jag landade på planeten kom några konstiga figurer. Dom liknade Q:n.

DSC_0068

Dom tykte att jag var konstig. och tog mig till kungen. han tykte okså att jag var knstig. ochså förde han mej til fengeset. Han vile äta up mej eler stopa up mej.

jag rymde från fengelset. Men vakten såg mej.

jag flyde skrek slagen.

DSC_0070

plötsligt lät det så här. bzzz. och jag  förstog att det var en robot. jag jömde mej i en över jiven gruva. jag htade guld q;n i gruvan. som tur va hade jag en tyg säk med mej. jag plokade seken ful. sen sprang jag til telefån kåsken. jag sate in telefånkortet och sa hem. och på en sikund kom jag hem.

och efter såm det var lördag sköpte jag godis för allt mit guld.

SLUT

Fantastiska berättelser från årskurs 3 – Intro

Det är inte ofta det händer, men ibland lyckas en faktiskt ta sig tid att hälsa på sina föräldrar ett par dagar. Förra helgen var en sån gång.

Ett av de mesta fantastiska faktumen med mina föräldrars hem är att det i en liten vindsförvaring ligger ett tiotal kassar med gamla minnen. Ritböcker och teckningar. Leksaker som väntar på att få träffa barn igen. Gosedjur som inte längre blir kramade. Och gamla skolböcker.

När vi nu ändå var samlade hela familjen samtidigt, en (eftersom att vi är ett par utflugna barn nu) ännu mer ovanlig företeelse än att jag själv lyckas ta mig dit, så öppnades luckorna upp och påsarna kom ned. En veritabel skattkammare av nostalgi.

Efter en tripp som  ibland gick uppemot 15-20 år (sic!) tillbaka i tiden så flyttades det mesta tillbaka upp. Däremot kunde jag inte riktigt hålla mig från att plocka med en del grejer hem, däribland en helt fantastisk uppgiftsbok från svenskan i lågstadiet. Du vet, den där typen av bok där man skrev allt från berättelser till återgivningar av vad man gjort på lovet.

Och med det här som grund kommer den som känner sig manad till det kunna följa det berättelsegeni som är Oscar, 9 år.  Jag kommer inte att städa upp stavning eller meningsbyggnad, och kommer i största möjliga mån inkludera originalbilder. Enyoj! (Or don’t, det är såklart upp till dig själv 😉 )

Reflektion kring scenpoesin

Scenpoesin. Ack, du min scenpoesi. Min relation till dig är så himla ambivalent ibland.

Det finns väldigt mycket bra scenpoesi. Som det här. Eller det här. Eller det här. Eller det här. Eller typ det här (heh). Listan är lång, och jag skulle inte ens svära på att det där är exempel på det absolut bästa. Det finns mycket bra, och även om jag inte räknar mig själv till eliten, inte ens i närheten, så är jag ändå rätt bra ibland. Jag ligger väl egentligen någonstans bland medelpresterarna.

Så jag gillar att gå på event med scenpoesi. Och att läsa på dem. När det är bra. När jag presterar bra.

Nu är det dock inte alltid så. Ett ganska spännande fenomen är hur mycket halvdåliga poeter det finns, och hur man själv kan ha dåliga dagar. Framförallt tycker jag att det är spännande hur snabbt och enkelt något med potential faller ner till en helt annan nivå.

Stockholms estradmiljö skulle kunna sägas vara uppdelad i två grupper; Personer som skriver för scenen, skriver spoken word, och personer som läser på scen men kanske snarare skriver mer ”traditionellt”. Bland dessa olika människor är kvalitén på texterna såklart varierande, men det är väldigt tydligt om man hamnat på en scen dominerad av den ena typen eller den andra. För min personliga smak, och det jag tror lämpar sig bäst för en bredare publik, känns den första gruppen generellt betydligt bättre. Givetvis händer det att den andra gruppen slänger fram ett par guldkorn, men i betydligt högre grad förekommer där tyvärr personer som mycket tydligare uppfyller en poet-stereotyp. Att hamna på en av den typen av scener (som jag råkade göra på ett café förra året) kan vara absurt mycket som att befinna sig i en sketch från Varan-TV.

Men, nivåbyte på scener alltså. Stockholm Poetry öppnade i år upp tävlingen ”Cash Is King” på Snaps vid Medborgarplatsen. Trots en publik som än så länge inte varit helt med på noterna hela vägen igenom, så har läsningarna där generellt hållit en nivå över medel. Man har lyckats dra en del namn från estrad-Sveriges elit, och därutöver flera från vad som kan komma att bli nästa generations elit. Alla är såklart inte på den nivån, men flera. Utöver att själv hänga där så har det därför känts motiverat att försöka dra med folk. Det här kan dock vara på väg att förändras.

”Cash Is King” ligger nämligen i riskzonen att falla i en farlig spiral (som jag kommer att skriva mer om längre fram), i grund och botten för att läget och publikengagemanget är småsviktande. Det finns en växelverkan, där de bästa förväntar sig en viss nivå av publikengagemang och har ”råd” att undvika scener som inte uppfyller en viss standard. Om arrangemanget och publiken inte håller en viss nivå, tappar man därför de deltagare som är bäst. När det händer faller publikengagemanget ytterligare, och fler av de tävlande, fler av poeterna, faller bort; deltagande är inte längre lika inspirerande, eller så nås ens egen nivå för vad som känns acceptabelt i arr.-väg. Det är lätt att se vad nästa steg är.

Nu är det ju visserligen så, att om det här var den enda faktorn så skulle ett okej arrangerat event (så som ”Cash Is King” faktiskt är) ganska snart plana ut på en ändå rätt okej nivå. Men det är här Tord och Romeo kommer in.

För det som, om tisdagens tillfälle (tävlingens totalt fjärde) är något att döma efter, håller på att hända är att den mer poetstereotypa gruppen fått upp ögonen för scenen, samtidigt som elitnamnen ett efter ett droppat bort från deltagarlistan. Utöver att min egen prestation den här veckan var värdig en hel del kritik, så skämdes jag nästan över att stå på samma scen som många av de andra. Och nog för att den känslan förstärktes av att det på min inrådan kommit dit någon som jag 1) precis börjat lära känna, och 2) är oroväckande (?) nära att trots det faktiskt förälska mig i, men det är inte ett bra tecken för föreningen och tävlingen. Det vore synd om den gick från att vara en av de få bra spoken word-scenerna, till att tas över av stereotypgruppen. Stockholms utbud på den fronten är litet redan som det är.

Och sånt här får mig väldigt ambivalent till scenpoesin. För när den är bra så är den så himla bra, men när den är sämre kan den vara så himla ovärd. Och då vill jag helst ta avstånd från den.

Till Majsan

Hej Majsan!

Vilka fina anteckningar du har gjort i boken om samtalsfärdighet! Tyvärr föredrar jag att läsa böcker utan andras överstrykningar och anmärkningar. Dessutom undrar jag vad du har gjort med sidorna? De har ju helt klibbat ihop!

Framförallt undrar jag dock en annan sak: Hur kommer det sig att du skickade tillbaka den till Adlibris? Oftast gör man inte det med böcker man skrivit i och kladdat ner. Jag är inte arg på dig: Det är de som borde ha märkt det och inte skickat den till mig. Jag liksom undrar bara lite hur du tänkte?

Hoppas att allt är bra i övrigt, och att det gick bra med det du behövde boken till!

Allra vänligaste hälsningar,
//Oscar ”Jag bara undrar” Fredhage

Vardagsäventyr – Skogskyrkogården

Jag är ett stort fan av vardagsäventyr. Jag är ett stort fan av större äventyr också, men det är inte alla som alltid har tid och råd att ge sig ut på sådana. Däremot kan alla, eller åtminstone de allra flesta, hitta en möjlighet att då och då göra något litet och enkelt som ändå ger något, en chans till upplevelser och något nytt. Att man tar (och skapar) de chanserna tror jag är viktigt, för att fortsätta utvecklas och skapa en mening, och att inte glömma att världen är så mycket mer och större än det vi har direkt runt oss. Dessutom är det ett sätt att bryta monotonin, som (tycker i alla fall jag) lätt kan bli lite överväldigande och konkurrera ut livsglädjen som egentligen finns där.

Jag har i flera år tänkt att jag ska ta mig till Skogskyrkogården.  När jag 2009 första gången åkte till Uppsala för att träffa en kompis (innan jag bodde i Stockholm) hamnade jag på en buss från centralen, som åkte förbi en massiv kyrkogård. Jag tyckte att den såg grymt mysig ut, men lyckades inte riktigt lista ut vad den hette eller exakt vart den låg. När jag, ett drygt halvår senare, i ett helt annat sammanhang upptäckte att en station på t-banans gröna linje hette Skogskyrkogården antog jag att det var samma.

(Det var det med största sannolikhet inte, eftersom att bussen jag åkte med första gången i så fall spenderade en rätt lång stund med att köra i helt fel riktning. Dessutom ligger inte Skogskyrkogården vid en motorväg, så jag vet fortfarande inte vad det var för ställe jag såg)

 

Anyway: Jag hade koll på att det fanns något som hette Skogskyrkogården, och att den var tillräckligt viktig för att förtjäna en egen t-station. I övrigt visste jag typ inget om den, annat än att det var en stor kyrkogård (Sveriges näst största, tydligen) och att den, av namnet att döma, på något sätt hade med en skog att göra (hint: den ligger i en skog. No kidding). Oavsett det, så blev det lite av en fix idé att jag skulle åka dit, även om jag aldrig riktigt lyckades komma mig för att faktiskt göra det.

Så kom igår. Det var soligt, om än inte varmt, och jag hade kommit hem efter att ha spenderat lördagen med en gammal gymnasiekompis i Nyköping och sedan mellanlandat en natt hos mamma och pappa i Trosa. Klockan var väl typ 17, och jag var å ena sidan rätt pepp, men kände å andra sidan att det var alldeles för länge sedan jag gjorde eller såg något nytt. I det läget kan man antingen längta eller göra, och livet är för kort för att längta. Tanken på Skogskyrkogården slog mig, så det verkade som en bra plan att ta sig dit.

 

Det första som slår en när man kommer in genom väggrindarna är storleken. De flesta av gravarna ligger faktiskt i glesbeväxt skogsmark, men det man möts av vid huvudingången är ett stort öppet (gravfritt) fält, utanför vad jag antar var ett kapell. Jag inser nu när jag skriver att jag borde ha tagit ett foto från den vinkeln, men vad jag har är bara en halvsuddig bild från en av kullarna som utgör en del av ramen runt.

FILE0299

Om man står på samma plats som den bilden är tagen på men vänder sig om, så får man istället en utsikt över en del av staden, men framförallt en första blick över gravarna.

FILE0300

Hela kyrkogården är indelad i zoner, eller ”gravkvarter”, och i alla dessa zoner verkar det ligga ganska blandade årskullar. De tidigaste tror jag var från början av 1900-talet, men det är möjligt att jag glömt eller missat någon från tidigare. Oavsett vilket, så tror jag ändå att det över lag fanns någon form av prioritering, eftersom att gravarna jag stötte på allteftersom verkade vara nyare och nyare. Det enda jag lyckas utröna från deras hemsida är dock att det finns områden baserat på skilda trosuppfattningar, något jag inte uppfattade när jag var där:

”Förutom den största kristna protestantiska delen av kyrkogården finns två muslimska och två ortodoxa områden. Dessutom finns mindre områden för bahajer, mandier och katoliker. Judiska församlingens begravningsplats, Södra judiska begravningsplatsen ligger i anslutning till Skogskyrkogården men tillhör inte världsarvet.”
http://www.skogskyrkogarden.se/fakta/index.php

Något jag inte riktigt har insett tidigare, men som ändå känns väldigt kliché att skriva, är hur mycket implicita berättelser som finns på begravningsplatser. Varje grav representerar liksom ett livsöde; allt som den människan såg och upplevde, allt som hen/de gjorde, finns på något vis representerat av en sten och en mer eller mindre utnött inskription. Ett namn, ett par årtal, kanske ett par ord om vem det var. ”Far”. ”Vår lilla mamma”. ”Medicine Doctor”. Någon gång ibland ett ”Älskad och saknad”.

Det är spännande och fascinerande, och startar fantasin. Vissa mer än andra, givetvis: Den 17-åriga tjejen som dog 1943, vem var hon? Vad hände? Och mannen som är begravd med inte mindre än 2 kvinnor, födda ungefär samma år men döda med 10 års mellanrum: Syskongrav? Tog han sig en ny fru efter att den första gick bort? Levde de polygamt?

Och vem var egentligen ”A. O. Stalin” (FAR), med kommuniststjärna på gravstenen och död 15 år innan sin ryske namne?

FILE0304 FILE0306

Ännu mer säger kanske gravutsmyckningarna. Vid många av stenarna stod små presenter, allt från blommor eller ljus till foton och sånt som säkert bar mer personlig betydelse. Så var det vid de flesta nyare stenarna, de som var daterade senare än typ 2005, och även vissa av de äldre. Till de som imponerade mig mest hörde absolut mannen som dött fötts någon gång tidigt på 1920-talet, och sedan dött 1961. Nu, över 50 år senare, hade det fortfarande varit någon som brytt sig tillräckligt för att ställa ett tänt ljus vid graven.

Det här, de implicita berättelserna, är sånt som bidrar till att jag inte tycker att döden i sig är något sorgligt. Det är inget jag ser fram emot, och det är ledsamt för de efterlevande, men det är något som händer alla förr eller senare. Så länge man har fått tillräckligt med tid, fyllt den tiden med betydelse, och tagit chansen att göra positiv skillnad, så är döden mindre skrämmande och sorglig än vad många lyfter upp den som. Därför upplever inte jag gravplatser som inbyggt enbart ledsamma.

Som alltid finns det ett undantag.

FILE0308

Två gånger kom jag förbi områden dedikerade till barn; Ett äldre där de flesta stenarna visade årtal från innan 1920, och ett nyare där ingen av de jag såg var från innan 2000-talet. Och barngravar är bara sorgesamma. De har inte hunnit uppleva världen, har inte hunnit se eller göra något. Inte hunnit forma de minnen och anknytningar som kan relateras till de som levt mer fulla liv. Alla berättelser som kan knytas till ett barn som dött är berättelser av sorg, och det finns inte tillräckligt mycket att väga upp det med.

Kanske är det delvis därför barngravarna i större utsträckning hade texter utöver namn och årtal, och var de som hade rikast utsmyckning. Det finns inte tillräckligt med minnen att luta sig på i sorgearbetet, och därför försöker man kompensera. Jag vet inte.

[Här tänkte jag egentligen sätta ett par bilder på de väldekorerade 2000-talsgravarna. Saken är bara den att de var så pass nya, vissa inte äldre än från 2012, och det att de ännu utsmyckas visar att det fortfarande pågår en sorgeprocess. Jag må ha fotat på en offentlig plats och varit noga med att inte få med några namn, men att publicera en så personlig del av någon annans liv känns inte helt okej utan att kunna be om tillåtelse.]

Att gå runt hela kyrkogården tog mig lite drygt 90 minuter, men då följde jag i huvudsak ytterkanten. Eftersom att det var lite halvsent på dagen var solen på väg ner redan när jag kom dit, och när jag var runt hade det börjat mörkna på riktigt. Temperaturen hade hunnit gå från ”kyligt” till ”kallt”, så jag bestämde mig för att lämna en ganska stor del  i mitten av området outforskad.

Kyrkogården var, i brist på ett bättre ord, mysig, området är faktiskt väldigt vackert (men förmodligen vackrare med lite liv, no pun intended) och som vardagsäventyr är det absolut att rekommendera åtminstone en gång. Däremot kan jag tycka att det var lite synd att jag valde att gå dit sent en kall vårdag, innan årets snö hunnit försvinna. Alla områden var inte helt framkomliga, många av gravarna var halvt dolda i snön, och långa sträckor var man mindre fokuserad på miljön och mer fokuserad på att inte halka omkull. Min tanke är absolut att åka tillbaka dit, men det blir i så fall om några månader, när man ser vart man går, inte är distraherad av kylan, och området är sommargrönt snarare än vintergrått.

Här är till dess lite fler miljöbilder:

FILE0301 FILE0309 FILE0310 FILE0312 FILE0313  FILE0317 FILE0322 FILE0333  FILE0336

Bokrecension – ”The fault in our stars”

Jag äger rätt många böcker. Inte lika många som vissa, men fler än andra. Uppskattningsvis mellan 150 och 200 av de böckerna är fiktion. Det är svårt att säga hur många fler än så jag har läst totalt, sett över hela mitt snart 24-åriga liv.
Ingen bok har någonsin fått mig att gråta så mycket som jag grät när jag läste John Green’s The fault in our stars.

Men The fault in our stars är inte i grund och botten en tragisk bok, och ration för skratt-mot-gråt är ganska jämn. Visst är det en bok om förlust; Om att vara tonåring och vänta på att dö. Men mer än så är det en bok som handlar om att leva, om att tänka, och om att förälska sig.

Bokens huvudperson och berättarröst, Hazel, är 16 år gammal och diagnostiserad med cancer. ”Thyroid originally but with an impressive and long-settled satellite colony in my lungs”. Diagnosen har alltid varit en dödsdom, och allt läkarna har kunnat göra är att köpa en del tid. I bokens början har hon väl mer eller mindre förlikats med tanken på att hon sannolikt kommer dö innan vuxen ålder, till den grad man nu kan tänkas förlikas med något sånt, men det betyder inte att Hazel är särskilt pepp på det. Första kapitlet inleds med att hon diagnostiseras som deprimerad.

På ett stödgruppsmöte träffar hon Augustus Waters.

Det som följer är en fantastisk och djupt gripande berättelse om två människor fast i ett gravt orättvist universum. En berättelse om att göra det bästa av det man har, om rädslan för andras förluster och om att vara ung och kär. Om livet, om värdighet, och om att förhålla sig till döden.

Som läsare slutar man aldrig hoppas, men The fault in our stars är inte en romantisering av den dödssjuke tonåringen som ädelt kämpar in i det sista, och Green kritiserar genom Hazel flera gånger den bilden. Det är brutalt och sorgligt, och ibland nästan rått. Däremot är det aldrig smaklöst, och humorn, på en gång subtil och uttalad, är så tätt invävd att man flera gånger skrattar mellan snyftningarna från den föregående meningen. Som Hazel förklarar efter en händelse någon gång kring mitten av boken: ”You have a choice in this world, I believe, about how to tell sad stories, and we made the funny choice.”

 

Det här är en bok som bitvis gör oerhört ont, men som gör ont på ett bra sätt. Det är en av de där böckerna som man bär med sig för resten av livet, de där böckerna som är så djupt affektiva att världen, på något subtilt sätt, verkar vara förändrad när man läst ut den. Jag tror på det som Augustus konstaterar: ”You don’t get to choose if you get hurt in this world, but you do have some say in who hurts you”.
Och vad gäller böcker, så är The fault in our stars ett av de bästa valen man kan göra.